Som vanligt finns det så mycket att skriva att jag inte vet vart jag ska börja. Det mest centrala i mitt liv har varit jobbet. Har jobbat en hel del men ändå inte lika mycket som jag jobbat på Coop. Skulle gärna jobba mer så länge jag mår bra. Har haft lite problem med magen, på väg till magkatarr kan jag tänka mig när jag efterforskat lite på nätet. Jobbigt har det varit men det är iaf bättre nu.
Självklart har jag haft en del skoj också (även fast jag tycker att jobbat är riktigt kul det också). Pappa var ju här och vi spelade lite minigolf, fikade och slappade lite framför tv:n.
Vid lönen gick så klart jag och Emelie och shoppade. Därefter shoppade jag också en stund med Sandra. Jag vet inte hur jag ska få med mig alla kläder hem när jag flyttar hem igen sen.
Fikade med Sara och Therese en dag också och då tittade vi också på kläder men allt jag då köpte var en klocka. Jättefin faktiskt.
En mysig kväll med vin, ost och kex, jordgubbar och underbart trevligt sällskap kommer också vara ett minne jag kommer ta med mig från sommaren. Hade gärna haft flera såna kvällar men jag (och vissa andra omständigheter) sabbade nog det rätt bra. Väldigt synd då jag för första gången på 2 år kände potential till nåt stort, men å andra sidan vet jag nu att det iaf finns H-potential där ute. Jag visste inte om jag skulle kämpa eller inte först men sen insåg jag att jag är värd att bli kämpad för.
Jag och Mikaela diskuterade en sak härom dagen. Vad har man egentligen för uppfattning om killar när man är beredd på att bli illa behandlad och blir förvånad om de faktiskt behandlar en bra? Är det bara så att det är lättare att tänka negativt för att man då inte blir ledsen eller är det faktiskt så att det är killar själva som har skapat det tankesättet hos mig? T.ex. så blir jag inte förvånad om någon inte tar mitt nummer, dock blir jag förvånad om personen gör det och faktiskt hör av sig. Jag blir inte förvånad över att det är fredagkväll (natt) när han väl gör det men framför allt skulle jag definitivt heller inte bli förvånad om någon faktiskt inte hör av sig över huvudtaget. Samtidigt kan jag inte förstå poängen med att ta ett nummer och sen inte höra av sig? Ville man inte det från början hade man ju inte behövt ta numret. Är det för att vara ”snäll” eller för att man ”bör” ta numret killar som inte hör av sig gör det? Eller är dom helt enkelt bara för fega för att höra av sig igen? Jag tror att killar är enkla så. Vill dom ta ett nummer så gör dom det och vill dom höra av sig så gör dom det. Det är iaf vad jag får höra av många av mina vänner när jag analyserar för mycket. Det är även ofta jag får höra av mina kompisar att jag borde ha gett mitt nummer också, men det gör jag aldrig (iaf väldigt sällan). Jag vill ju att dom ska vilja ha det och därför får dom fråga om det. Annars känns det som att det är ännu större risk att dom faktiskt inte hör av sig. Tydligen finns det killar som ångrar att dom inte tog ett nummer också. Hur som helst är killar enkla fast komplicerande, förvirrande och förvånande. Är det meningen att man ska kunna förstå vad dom vill om dom inte ens själva kan det?
Louise kom hit i torsdags och vi åt på restuarang där jag var tvungen att klaga på maten för att den smakade jätteilla. Tänk att jag gjorde det! Jag har nog mer mod än vad jag själv tror. Dock fick jag annan mat så vi sedan mätta kunde se lite på Rix FM-festivalen. I fredags blev det shopping och sedan middag med Emelie och Veronica innan vi begav oss hem till Sandra där vi förfestade innan vi slutligen hamnade på Harrys. Där dansade vi och hade jättekul ända tills hemvägen då snedfyllan slog till igen. Det värsta var dock att jag märkte att jag tappat nycklarna när vi kom hem… Jag hoppas verkligen att dom kommer till rätta snart, vet inte vad jag ska ta mig till annars.
Det har varit många roliga fester i sommar. Jag har dock (utöver att ha tappat nycklarna) stukat foten, gått vilse i Borgholm, haft sönder kameran och haft en o annan snefylla med fjortisgråt. Jag har faktiskt träffat K några gånger. Slutligen slutade han fjanta och vi kunde umgås gemensamt med våra vänner. Anledningen var väl inte den bästa och han kan ju hantera det mycket bättre. Att ignorera mig vet jag inte om det hjälper i det avseendet, det förvärrar nog bara. Att t.o.m ignorera Louise, det var fan droppen. Hon har inte gjort ett skit så han har ingen anledning att behandla henne så. Fjant! Dock så är hans flickvän iaf väldigt trevlig. Tur att nån kan vara det.
Jag festade en kväll med Maxi-folk också och det var riktigt kul. Hoppas på att vi hinner med någon mer kväll.
Jag har varit ledig från jobbet i 4 dagar nu. Eller Emelie har väl hjälpt till och fixat mig ledig och det har varit skönt så jag fick tillbringa mer tid med Louise och kunna gå på Strand igår. Men det konstiga är att jag nu saknar jobbet. 4 dagars ledigt och jag längtar tillbaka. Är det nåt fel på mig eller får man lov att älska att jobba?
